01.30
Inatt på Wollmar Yxkullsgatans busshållplats sa vi hejdå till vår vardag tillsammans. Hejdå till att dela alla dagar kaffe kompisar familjer tystnad glädje tankar ledsamhet cigg pengar säng allt. Krampaktigt grepp om varandras händer, skakar, snälla gå inte. Snälla.
Vi. I fyra år nu. Du. I mitt liv.
Så ofta slås jag av. Vad ska jag säga. Tacksamhet. För klyschigt. Men ändå tacksamhet. Över oss, över dig, över det som är du i mitt liv. Att jag får dela mina fredagskvällar med dig. Att vi ringer varandra innan, under, efter, något hänt eller inte hänt. Att vi klarade mitt år i Paris, ditt år i London, ifrån varandra. Att vi är så jävla snälla mot varandra.
Fascination fortfarande. Över hur du är. Den starkaste, snällaste, smartaste, vackraste, mest empatiska, roligaste. Att du vill vara med mig.
Vi ställer oss upp, du följer mig hem, jag kan nästan inte gå. Så stänger jag porten till Kvarngatan. Stannar innanför, kan inte riktigt andas. Går två våningar upp, vet att jag måste titta ut ur det öppna fönstret, får bekräftat: du har stannat i hörnet till St Paulsgatan, tittar åt mitt håll. Tryggheten då. Tryggheten i att veta att vi alltid kommer finnas kvar, oavsett vad. Det är kanske det viktigaste jag har.
